Idag var hon här, trots cancern och otroheten.
Vad konstigt allt känns då man träffar en människa som genomgått så mycket men trots det fortsatt att kämpa. Vad konstigt allt känns då man ser den människan stå upp, rakryggad, stabil, stolt. Som en klippa. Är det sant att det som inte förgör en gör en starkare, kan det inte vara så att osäkerheten kommer tillbaka från tid till tid? Jag blir glad då jag träffar livsnjutare, människor som trots svårigheter fortsatt att leva och (i alla fall utåt) andas bara för de ljuva dofternas skull. Trots att dofterna är få.
Kommentarer
Trackback