ignorance is bliss
Då ska vi se
Jag tänkte på det här med kommentarer. Varför kommenterar man en annan bloggares inlägg om man inte har något vettigt att säga? Svaret blev självklart att man vill ha personens besökare till sin egna blogg.
Man vill på ett listigt sätt, tror man, ta över personens "fans" eller fiender. I vissas fall groupies. Människor som dag efter dag klickat sig in i hopp om nya bokstäver, nya ord, formuleringar, meningar. Hungriga, likt vargar, efter inlägg. Man slänger ur sig ett "hihi så sant så, gaaad jag måste OcKsÅ plOckA MINA öGonBryn" efter att bloggaren publicerat en bild på sig själv. Om bilden istället föreställer en äcklig snorunge skriver man "aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaw vilken sötnos" , man försöker visa att "hallå här finns jag". Senare förväntar man sig en höjd kurva då man trycker på "statistik".
Värst av allt är väl att det funkar.
VOTE LAKA IN ESC 08
Hjältar får ingen utbildning
Charlotte och hennes gäng i Belgrad
a 'dje da nabavim ljubavi
palestinsk (?) pappa skyddar palestinskt barn
Tänk er att du är 11 år gamla. Du är på gården och sparkar boll med dina kamrater. Plötsligt kommer det fram ett barn på 7 år, barnet tar bollen och sparkar iväg den. Du ber barnet hämta bollen på grund utav att det var denne som sköt iväg den, barnet vägrar och börjar gråta. Du står tyst och stelt, likt sten. Varför gråter barnet? Du var inte elak på något sätt. Medan någon i umgänget springer iväg för att själv hämta bollen kommer det en man i 40 årsåldern och slår ner dig. Du ligger svag, med slutna ögon nere på marken. Hjälplös. Du kisar för att försöka få en bild utav vad det är som händer. Ännu ett slag. Du ligger nu ner ännu svagare, fortfarande med slutna ögon. Det snurrar i ditt 11 åriga huvud. Din kropp som väger drygt 35kg försöker att resa sig. Då kommer sparken, den landar rakt mellan dina ben. Tystnad. Ännu en spark. Nu i magen.
Du ligger kvar men reser dig sedan snabbt och omedvetet upp, springer snabbt till ditt hus. Där ramlar du ihop i hallen för att redan vakna upp på akuten. Du är 11 år, har en sprucken läpp, ett brutet revben. Din syn är inte längre lika klar som förr. Vad gör jag här, vad hände? Du minns ingenting. Barnen på gården har berättat för dina föräldrar. De vet. De berättar. Du undrar varför din pappa inte slår ner barn som är elaka mot dig precis som dennes papa gjorde mot dig. Du är 11 år men du förstår. Hade du inte rest dig upp, hade dina föräldrar idag inte haft dig kvar.
Är det ett sådant samhälle vi vill leva i? Ska inte barn bråka med barn? Pappor som slåss med 11åringar? Det är sådant jag blir så jävla förbannad över. Så förbannad att jag bara vill Ahsfgkjdkhlfjgtlfyh.
Fyra bra blir två bättre, och den som var bra i början sög oftast hela tiden
Jag undrar vad jag håller på att bli? Jag är i dessa dagar mer osällskaplig än någon gång tidigare. Av alla fobier är denna störst. Jag trivs inte med att sitta med dem. Oftast stänger jag av telefonen och då jag väl är uppkopplad på msn är mitt status "upptagen". Jag står inte ut med dem. Sällskapet det vill säga. Människorna. Jag äcklas av dem. När vi sitter tillsammans vill jag helst vara tyst och lyssna förbryllande. Höra på när de tröga öppnar munnen, och pratar länge. De artikulerar så ansträngande med händer och fötter, ändrar tonläge och ansiktsuttryck. Jag måste nästan hålla mig för skratt. Som när man är i djurparken och ser på schimpanser. Vissa dagar är det svårare än andra att inte protestera då deras tankar oftast skiljer sig ifrån mina. Jag anstränger mig. För deras bästa.
Det finns överlag idag inte något som gör mig mer illamående än människor. Ibland tål jag inte att se dem le, speciellt människor i min egen ålder. Ett falskt leende: det spänner så äckligt i kinderna samtidigt som näsborrarna vidgas. Jag funderar ofta kring felet med lättpåverkade och lättillgängliga människor. De som umgås med nya människor hela tiden, de som smälter in överallt, de som har utvidgade näsborrar och spända kinder 24/7. Utan resultat dock. Är det någon som kan vara vänlig och förklara. Ge mig åtminstånde en luddig teori om varför vi självmant väljer att tycka om den typen? Vad är det för fel på oss?
Jag har egentligen aldrig varit en sådan person förr, på senare tid har människorna tvingat mig till det. Med framgång och utan protest från någon. När jag kommer på mig själv att vara som dem vill jag frysa omvärlden och örfila mig själv. Hårt. När jag tänker på att jag sitter med en människa som jag hatar, dag ut och dag in, förstår jag varför jag blivit som jag blivit. Det är då jag inser att jag blivit det som vart min fobi. Det är då jag äcklas av mig själv. 
fnissar
Anja säger:
sad cu ja samo da se ubijem
Anja säger:
umiijem*
C&H
