ZENA DRUGOG SISTEMA

Vad mycket strunt människor pratar egentligen. Vad mycket små och onödiga fraser det förekommer i olika sammanhang och konversationer. Viktigt ska det vara, och det ska bara talas om så nödvändigt. En sak som jag lagt märket till är att struntprat är till för utfyllnad. Utfyllnad av tid. Jag hatar telefoner, onödiga små föremål som ständigt ringer. Stör.

Varför vill killar prata i telefon? Jag trodde att bara tjejer gjorde det. Som till exempel blomplockning, trots att det finns killar (eller finns det?) som säkert också plockar blommor och visar sin kreativitet genom förglada och finurliga buketter så kopplar jag denna handling till tjejer. Samma sak gäller alltså telefon talandet. Sms är smidigare, "vid pressbyrån kl. 14.00 imorgon" sedan får man svar, ett svar som förhoppningsvis lyder "Ja, ses där" absolut inga missförstånd eller tankar kring "sa hon 14.00 eller 15.39?". Om funderingar dyker upp har man ett medelandet i text. Allt som sker muntligt tas inte på lika stort allvar som saker som är välformulerade och nedskrivna det blir därför lättare att missuppfatta. Muntliga avtal, muntliga medelanden, muntliga betygsvarninga borde egentligen förbjudas.

Väger en muntlig betygsvarning lika tungt som en skriftlig? Jag har problem med att förstå detta, om den nu gör det; varför? En muntlig varning är inte en nedskriven varning. En nedskriven varning är strukturerad och tål att ses tillbaka på, en muntlig varning är egentligen bara ord som oftast bildar nya meningar, meningar med helt motsatt betydelse. Min gympalärare Maria gav mig en muntlig varning, den löd "Du har inte varit närvarande vid viktiga moment? Du har dessutom för mycket ogiltig frånvaro.. Blabla *läppar rör sig, jag gäspar. Ögonen klättrar på väggarna, bordet, golvet. De söker efter en skriftlig, seriös, undertecknad varning*". Detta säger alltså emot det jag sa i början. Med viktigt menade jag självklart pressbyrå meddelandet. En betygsvarning är ett snäpp högre än "viktigt.  Det blev inte en skriftlig, seriös, undertecknad varning, det blev istället samtal med rektorn.

Varför försöker lärare med helt hopplösa ämnen få ämnet att framstå som det mest geniala och framgångs givande? Jag har problem med att förstå detta, varför? Jag kan inte hålla skratten tillbaka och det blir samma visa varje gång. Jag lovar att jag bättra mig skall. Innerst inne dör jag av skam, skam som jag känner  istället för Maria och alla andra gympalärare. Jag vill vara fet, jag vill jobba på kontor och vara allmänt seg. Jag vill äta munkar medan jag ser på dyra pilates band. Det samma gäller musik, bild och .. Musik bild och idrott. Vi elever, blir bestulna på värdefull tid, tid som istället skulle kunna tillägnas mattematik. Sverige är trots allt landet där ungdomarna börjar släpa efter. 4,5h värdefull tid. De vill ha oss smala och dumma. Förlåt vi stryker det. De vill ha oss sunda och kreativa. Sedan ska vi hem också, även där förväntas vi vara sunda och kreativa, kvicka och smarta. Intellektuella, skarpa etc. Nu ringer telefonen. Satan.

The Ark vann. Andreas kom tvåa. Ni trogna läsare som läste mitt förra schlager inlägg vet vad jag pratar om.

Sen så ska man då ut och leta skor. En slags blandning mellan höst och vår skor, detta för att solen inte riktigt hoppat fram (men man hoppas därav "vår skor") och höst skor på grund utav att det regnar så eländigt, non-stop. Överallt är affärerna välfyllda, man blir glad och får hopp. Här skall shoppas. Mumsfillibabba. Sedan inser man att, fan jävla satans elände, affärerna är fulla likt en frisk himmel med stjärnor; SOMMARSKOR Fan.   

Men såhär står det till. Ilvana valde att utmana mig. Och jag ser det här som en för jäkligt jobbig uppgift, grunden till detta tankesätt är helt enkelt att jag är för jävla lat. MEN, jag har valt att bortse ifrån min lathet och ge, er, 46 trogna läsare något att njuta till. Iofs så väljer jag att dra reglerna lite halvt och så avstår jag ifrån att länka någon (dvs. utmana någon annan), läser två bloggar förutom min egen.

Rules, Here it goes; typ, skriv sex saker om dig .

1. Jag är bra på att uttrycka mig verbalt och är ledartypen. (Fått höra detta av ett flertal människor) Ser mig själv som ledaren vart jag än befinner mig, jag blundar inte för att styra. Detta betyder alltså att blyghet är något helt obekant för mig.
2. Jag hatar strumpor vilket gör att jag hatar årets 4 sista månader och 5 första. jag är medveten om att jag troligtvis skulle dö av kylan om jag valde att total dissa dessa jävlar. 
3. Jag är ett proffs på att spela trumpet.
4. Jag är bra på att säga mycket med väldigt få ord.
5. Jag har en sjukdom som gör att jag inte känner igen folks ansikten. Har ett flertal gånger nonchalerat och gått förbi grannar och bekanta. Detta gör mig till en mindre omtyckt person, självklart är det folk som inte vet om detta som hatar och dömer.
6. Jag har lätt för att älska men svårt för att medge det. Därför har jag svårt för förhållanden, och äktenskapet är något jag inte förstått riktigt.  

Rätt idiotiskt egentligen. Fast idiotin är, även den, en del av mig.

Vad konstigt allt känns då man träffar en människa som genomgått så mycket men trots det fortsatt att kämpa. Vad konstigt allt känns då man ser den människan stå upp, rakryggad, stabil, stolt. Som en klippa. Är det sant att det som inte förgör en gör en starkare, kan det inte vara så att osäkerheten kommer tillbaka från tid till tid? Jag blir glad då jag träffar livsnjutare, människor som trots svårigheter fortsatt att leva och (i alla fall utåt) andas bara för de ljuva dofternas skull. Trots att dofterna är få.